Att våga ändra riktning

Vår fortsatta kampanj på samarbete, kommunikation och trygghet fortsätter. Vi jobbar mycket med Snipes låsningar och jag tycker nog att det (om än sakta) händer lite saker 🙂 Vi har haft besök av världens bästa Ida några dagar i början på veckan och vi fick till mycket bra träning, diskussioner, planering och givetvis härligt umgänge, fasiken vilken underbar människa och vän ❤ Hon kom med tåget på måndag kväll och vi styrde direkt ut till Hammarö där vi båda som sagt tog privatlektion för gulliga, duktiga och inspirerande Ann-Kristiina. Vi fick mycket att tänka på och under efterföljande dagars träning jobbade vi med våra nya lärdomar. Efter att Ida åkte hem har vi alla tre fortsatt diskuterat träningen både via chatt och telefonsamtal. Kanon!

Våra klickertränade hundar är ju vana att det mesta av ansvaret ligger hos dem i träningen medan vi många gånger ska vara så passiva som möjligt och inte lägga oss i- det bygger upp både kreativa och många gånger självsäkra hundar, so far so good. Men vad händer då hundarna av en eller annan anledning blir lite splittrade, osäkra och/eller störda av en eller annan anledning och vi fortfarande är helt passiva (i väntan på bra beteenden att belöna) eller kanske retas med belöningen? Finns säkert lika många svar på den frågan som det finns hundar. Men i Snipes fall blir han många gånger ännu mer splittrad. Jag har då försökt lösa sådana knutar genom att backa i träningen, hålla lägre kriterier och jobba med lätta beteenden på olika platser med varierande utmaning vad gäller miljö och störningar. Absolut en lösning som inte är att förkasta- att våga backa i träningen och tex jobba med att hunden själv ska välja bort störningar osv är superbra, att stärka sådana grundstenar är alltid guld värt. Men för oss har jag känt att det har inte varit hela lösningen. Att retas med belöningen har allt för sällan gett rätt effekt och att vänta ut Snipe har många gånger gjort att han blivit ännu mer splittrad. Praktexempel är vår senaste tävling där jag upplevde honom så splittrad. Han vet att han sitter på rätt mycket ansvar och han vill göra rätt men det blir fel ändå- han blir då ännu mer splittrad, detta trots att han mycket väl kan den roliga leken klickerträning sedan valp. Det blir svårt, han klarar inte att ta ansvaret helt på egen hand och matte får man ju ingen hjälp av, för vi jobbar inte med hjälper… och allt blir ännu lite svårare. Där står jag fortfarande passiv med min stackars förvirrade hund, i värsta fall försöker jag prata med honom under transporterna och få honom på bättre tankar, vilket lätt resulterar i tjat och Snipe tycker att det hela blir ännu svårare/jobbigare- för han är ju inte van att jag babblar.

Men, vad händer om matte slutar vara så trångsynt och vågar tänka annorlunda än tidigare? Om hon börjar använda sig av hjälper i träningen, såväl muntlig som kroppslig? Om Snipe blir van att matte kanske hjälper till ibland, att jag blir hans klippa när han behöver min stöttning? Jo, det börjar ske underverk! Om Snipe blir sådär splittrad så måste han inte längre tänka helt på egen hand- nej, för han kan han faktiskt lita på att jag hjälper honom! Han slipper de jobbiga känslorna och istället tar vi oss igenom uppgifterna vi har framför oss, hand i hand. Samarbete i allra högsta grad! Han kan slappna av och jobba på tillsammans med mig utan att störas eller bry sig nämnvärt om onödiga saker och ting omkring. Koncentrationen, förståelsen och tryggheten i varje uppgift ökar. Om jag på det ibland också vågar tala om för honom att vissa saker håller vi faktiskt inte på med (obs! för att inte ja ska missförstås- jag är aldrig dum mot Snipe, bara tydlig), så kan vi plötsligt supersnabbt börja skita i saker som tagit oss evigheter att ens börja strunta lite i för att han plötsligt förstår klart och tydligt att det är inget att bry sig om. Tilliten ökar. Han inser att matte har ju faktiskt ganska bra koll och är en partner att lita på i allt fler lägen! Vi kan kommunicera, han kan luta sig mot min axel och känna sig stärkt i att jag håller honom om ryggen när det blir svårt. Detta innebär inte alls att jag lyfter allt ansvar ifrån Snipe, nope, han måste också ta ansvar. Men det innebär bara att vi kan dela på det med lite mer jämnvikt, och kanske med olika fördelad vikt beroende på situation och dagsform. Vissa dagar får han kanske ta allt ansvar för att han där och då gör det tryggt och säkert, andra dagar kanske jag tar merparten av ansvaret för att han där och då behöver det.

Detta är fortfarande väldigt nytt för oss och jag är smått handikappad – hur jobbar man med hjälper liksom? Hur är man tydlig? Hur ska jag lära mig bli mer svart/vit? 😉 Allt här ovan är såklart inte hur verkligheten ser ut än, men jag ser redan antydningar till alla dessa framsteg och jag är redan övertygad över att detta är så rätt för oss. Kanske inser jag om ett tag att vi valt lite fel väg ändå, men då får det vara så, då får vi tänka om igen. Men just nu känns det bara sååå bra och rätt!

Jag vet att jag alltid förespråkat ren klickerträning, träning utan hjälper/lockande av något slag, träning där man inte talar om vad som är fel utan istället endast fokuserar på det vi vill ha och försöka rigga situationer så att det blir rätt, 100% positiv förstärkning och absolut inget annat. Men när jag gång på gång nu överraskas över hur enormt mycket vi har att hämta i andra ”metoder” så måste jag faktiskt erkänna att jag haft fel- det finns inget som är det enda rätta! Jag vet att allt fler i Sverige får upp ögonen för klickerträningen, och jag säger verkligen inte att det är fel väg att gå- absolut inte!!! Det är fantastisk träning med tusen olika fördelar 🙂 Men ska jag stoppa huvudet i sanden och endast följa strömmen- trots att jag ser att vi, jag och Snipe, utvecklas mycket mer tillsammans genom att också vara öppen för annat tänk? Ska jag ignorera att Snipe blir tryggare, säkrare och allmänt mer balanserad av att jag är tydlig, och dessutom mycket mer öppen för mina tankar och förslag i i stort sett alla situationer? Ska jag strunta i det bara för att det innebär att vi traskar fram på lite nya och för oss annorlunda vägar? För att det förmodligen innebär att det finns de som kommer tycka och tänka si eller så för att jag inte gör som dem eller som jag alltid gjort, för att jag inte går ”den enda rätta vägen”? Nej, det tänker jag inte göra! Det finns tusen vägar till samma mål och nu är jag ännu mer öppen för att hitta den bästa vägen för just mig och Snipe. Även om den må va lite krokig och vi kommer halka i diket X antal gånger till 😉

Glädje. Kommunikation. Respekt. Trygghet. Balans. Samarbete. Tillit. Utveckling.
Så länge resultaten och känslan speglar dessa ovannämnda saker, spelar det då verkligen någon roll hur vi tränar eller vilken kategori ”metoden” hamnar i? 

Litet klipp från lek under dagens träning, min goaste, gladaste, bästaste lilla grabb ❤